Sedan antikens Grekland har vi filosoferat om lycka och välmående. Enligt Aristoteles Eudaimoniska välmående berikas vårt välmående när vi kan utveckla vår potential till fullo. Enligt honom föds vi med talanger (daimon) som vi kan förädla på bästa sätt och därigenom bli mer välmående.  Fler filosofer har under åren bedyrat detta med tonvikt på konsten att finna mening med livet, tillfredsställa sina behov eller att helt enkelt göra det bästa av sina förmågor. Kanske minns någon Sartre, Mazlow eller Rogers som förespråkade just detta.

Glad och inte ledsen är två vitt skilda ting

Jag funderar ibland på hur vi nästan obemärkt glider in i tron att frånvaron av något innebär att vi har motsatsen. Det låter lite lurigt men vad det handlar om är att frånvaron av nedstämdhet inte innebär att vi för den skull är glada. Frånvaron av stress betyder inte att vi är välmående. Varför tar jag upp det senare? Jo för att idag är det många välbetalda konsulter som åker runt på företagen för att främja hälsa som man säger. Men i själva verket är det stress, sömnproblem, mobbning och trauman som man undersöker. Man vill minska ohälsa med andra ord.

Motsatser som referensram

Vi behöver våra ytterligheter som referensram eller som filosofen Lao Zi skrev på 500-talet före Kristus; man kan inte känna till skönhet utan att veta vad fulhet är, man kan inte känna till högt utan att veta vad lågt är och så vidare. Men frånvaron av det ena betyder inte att man har det andra. Så låt oss tala om att må bra när vi mår bra och inte när vi ”inte mår dåligt”.

Annars tycker jag personligen att Aristotelses tankar var fina. Alla har en inre potential som kan förädlas till det bästa. Jag träffar personer med fantastiska förmågor, insikter och livserfarenheter varje dag. kanske är det en klen tröst att uppskatta nedstämdhet men den som har varit ledsen uppskattar glädje som ingen annan när den väl infinner sig. Den som varit rädd älskar tryggheten och inte minst den som vill och vågar kan. Bara kan, kort och gott.