Jag har just avslutat genomgång med anhöriga till de som går Ortorexibehandling på Ylab. Det är alltid lika givande att höra om anhöriga upplever samma förbättringar som vi gör. Självklart är det allra roligast när det går bra men hur det än är så är det inte alltid så. Rent statistiskt har vi tre procent som inte går framåt så som tänkt.

Vad är då den vanligaste anledningen till att det inte går vägen? Bristande sjukdomsinsikt är kanske det vanligaste, man tror helt enkelt att det inte är så farligt. En annan tankefälla är att man tror sig vara unik och att de tankar och beteenden som man har är självvalda men så är det oftast inte. Man säger och uttrycker symtom på i princip samma sätt.

Jag gör inte det eftersom jag inte vill, jag äter inte det för jag tycker inte om det, alla andra är mycket sjukare än jag, det händer andra men inte mig osv.

Lite trist varje gång när man inte lyckas nå fram men vår erfarenhet är att man kommer tillbaka lite längre fram. Tyvärr då i sämre skick.