Vissa personer är oroliga av naturen. Andra är kolugna. Så långt är det ingen större fara men när det lugna övergår i passivitet och apati är det illa. Illa är det även när oron är så stark att man kan tala om generaliserad ångest så kallad GAD.

GAD kan närmast beskrivas som att man oroar sig för allt så till den grad att man till slut oroar sig för sin oro. Det leder till sociala begränsningar eftersom man är rädd för det mesta och ser mer eller mindre hela världen som farlig.

De flesta av dygnets timmar går att till att sätta sig in i alla faror som kan tänkas hända om man företar sig något. Ibland blir kedjetänkandet så omfattande att ett enda orosmoment slutar med rena rama katastrofen.

Ett exempel skulle kunna vara följande:

Jag är bjuden på en fest på lördag. Men tänk om jag inte känner någon där? Tänk om det är någon som har något ont uppsåt? Tänk om det är buffémat? Då har säkert flera personer kladdat i tallrikarna. Tänk om man blir sjuk då? Tänk om jag bara svimmar direkt? Vem ska ta hand om mig då? Tänk om jag måste ta mig hem själv när jag blir sjuk och gå igenom den där parken?

Sedan följer en rad olika undersökningar på hur kontaminerad mat ser ut, leder till och inte minst hur många som våldtagits och misshandlats på vägen hem. För att inte tala om alla bilar som kört på fotgängare där…..

Slutet kan man kanske föreställa sig – man undviker att gå och utsätta sig för livets alla risker. Så ledsamt.