Varför har man alltid fokus på alla problem som pubertet förknippas med undrar jag? Den vilsna hjärnan, sökande efter identitet, riskbenägenhet och udda beteenden sätts ofta i fokus. Visst innebär tonårstiden en hel del risker när dopaminet svämmar över och man slänger sig ut i riskfyllda projekt. Som vuxen kan man bara konstatera att upplevelser av livet aldrig någonsin kommer att upplevas så starkt som under ungdomsåren. Det är en fysiologisk faktor så med andra ord får vi finna oss i det.

Men varför inte byta fokus från att få ungdomar att överleva till att sträva? I en tid då hjärnan är plastisk och utvecklas i raketfart är det ett ypperligt tillfälle att hjälpa våra ungdomar att stärka sin självkänsla och inte minst att träna på självreglering. Självreglering är kanske den viktigaste faktor som föreligger för att klara både skola och framtida arbete, faktiskt viktigare än både IQ och talang.

Ibland kan man fundera över varför så mycket tid läggs på läsa, skriva och naturämnen när inget av detta har någon särskilt stor betydelse om man inte kan bemästra självkontroll. Idag har vi alltför många stressade gymnasieelever som faller in i ortorexi, ätstörningar, drog och alkoholmissbruk helt enkelt för att de är sårbara fysiologiskt och har svårt att dra gränser. Min uppfattning är att skola behöver resurser för att jobba med mjuka värden.