En väg rätt in i ortorexiträsket, så skulle jag vilja beskriva 16 weeks of Hell. Jag håller med Fredrik Paulun om att återhämtningen blir lidande, nedstämdhet är vanligt och att en sliten kropp är en konsekvens. Själv tänker jag att det är underbart att man som så kallad ”coach” uppenbarligen endast behöver svälta och köra slut på sina adepter. Det ska bli spännande att se om man tar ansvar för det som kommer därefter.

Tränarskap kräver betydligt mer än att enbart ”ha tränat själv”. Detsamma gäller kostrådgivning. Det räcker inte med att ha ätit. Båda dessa vetenskapliga områden innebär flera års högskoleutbildning. Att ge råd är ett förtroende och att utgå från personliga erfarenheter är föga vetenskapligt. Man bör skilja på ”veta” och ”tycka” så jag är benägen att hålla med Fredrik som har kunskap om snedvriden kost och dess effekter. Företrädarna för 16 weeks of hell menar att de har en annan åsikt och det är kanske just en åsikt som de har och ingenting annat.

Upplägget passar som hand i handske för de med ätstörningar och ortorexia atletika som vill normalisera bantningshysteri och tvångsmässig träning.