När ett nytt fenomen dyker upp tvistar dom lärda. Det låter kanske illa men det är en naturlig utveckling att man ifrågasätter och ska man vara tydlig det är det just ifrågasättande som forskning handlar om. Nya rön får inte sväljas hur som helst utan det krävs experter för att syna experter. En vetenskaplig studie som gör allt rätt och har alla svar existerar inte.

Det här med om ortorexi är samma sak som anorexi har diskutterats länge. Redan 2013 skrev kom fyra forskare (Varga, Dukay-Szabo, Tury, & van Furth) fram till följande skillnader:

• Ortorexi handlar om matens kvalitet och inte kvantitet som i Anorexia.
• Ortorektiker är inte rädda för att gå upp i vikt vilket anorektiker är.
• Matritualer hos en ortorektiker visas öppet och är inte dolda som hos en anorektiker.
• Ortorexi har ingen genusskillnad, anorexia drabbar främst kvinnor.

Ja så lät det på den tiden och med tiden har vi lärt oss att se fler olikheter men även likheter för överlappning finns definitivt. Genusförhållandet i anorexia är 9:1 mellan flickar och pojkar (de är dessutom oftast yngre än vid ortorexi). Om man bara ser till Ortorexia nervosa som enbart gäller mat i syfte att inte bli sjuk så kvarstår skillnaden att man inte räds viktuppgång.

Men, ser vi på ortorexia atletika så finns rädsla för viktuppgång men då specifikt gällande underhudsfett. En väsentlig skillnad är att anorektiker vill vara små medan de med ortorexia atletika strävar efter en hård, fast, muskulös kropp med lite underhudsfett. I mitt arbete har jag hittat ett femtiotal saker som skiljer ortorexia atletika från anorexia men det får vi ta senare för nu är det dags att äta.

Avslutningsvis kan jag ändå nämna att båda tillstånden innefattar vanligtvis ångest och tvång medan depression och negativ självbild kan variera beroende på vilken fas man befinner sig i. Många med anorexia känner sig stolta över att kunna svälta och ser ner på oss vanliga förtappade själar som faller för suktande dofter på kanelbullar. Ortorexia atletika innehåller även det stolthet när man kan stå emot onyttigheter, men även när man orkar träna tills man stupar (vad det nu ska vara bra för). Så klart vet jag varför men det är inte träning det handlar om.

Slutändan är ofta densamma, stoltheten försvinner och lidandet tilltar. Om man inte svälter ihjäl så riskerar man svår depression, panikattacker, urusel självbild, värk, tankar som aldrig försvinner, ensamhet…..jag skulle kunna rabbla upp mer men det jag vill säga är: är man lycklig? Nej. Men man tror att mer fettvikt ska göra en obekväm och ledsnare men så är inte fallet.

Livet som före detta Ortorektiker eller Anorektiker är sååååå mycket bättre. Varför? Jo, för att man har ett liv.