Alla som springer i löpspåret har inte samma målsättning med sin löpning. Någon gör det för välbefinnande det vill säga att man kanske tycker det är härligt att springa i skogen en solig och vacker vårdag. Andra springer för att förbättra sin prestationsförmåga. Man kanske är idrottare och löptränar i uppbyggnadssyfte för att vara i form för nästa tävling.

Vissa springer av sociala skäl för att man tycker det är trevligt att springa med andra och umgås före och efter passet. Så långt låter det som att löpning är en fantastisk aktivitet och visst är den det. Alla ovan nämnda tycker ju om att springa och då är det både socialt och hälsosamt på många sätt.

Men tyvärr har vi även de som springer för att må bättre efter man sprungit. Eller kanske mer korrekt uttryckt, man mår ”mindre sämre” efter man sprungit av sig allt kortison som ger ångest. Man skulle kunna se det som en slags symtombehandling vilket kanske låter positivt men för mig som arbetar dagligen med ortorexia atletika eller andra tvångsmässiga träningsformer så kan jag rekommendera att börja se till orsaken i stället för att bara dämpa ångest. Ortorexi går inte över av sig själv och du som är drabbad kommer att vakna tidigare och tidigare, inte för att du är så tuff, motiverad eller hälsosam utan för att det kräver mer och mer för att få ner kortisonnivåerna.

Om målet med träningen är att bli så trött som möjligt kan jag utlova att du kommer bli tröttare och tröttare med tiden. Till slut kommer du inte orka att springa mer eller kanske inte kunna springa alls eftersom frakturer brukar sätta stopp till slut.

Ju tidigare man tar hjälp desto mindre lidande och kortare behandlingstid.

Ortorexiutredning