Idag har jag reflekterat över självet. Konsten att se sig själv som ett objekt, utifrån .
Någon sa idag att det är just självet som skiljer oss människor från djur men hur vet man det? Har man intervjuat dom? Få vi någonsin veta om det stämmer? Kanske har vi dragit slutsatsen att de inte har något själv på fel grunder? Har vi kommit fram till slutsatsen utifrån att djur sällan eller aldrig förstår att dom ser sig själva i spegeln?

Hur är det med oss själva när vi ser oss i spegeln kan man undra. Ser vi verkligen oss själva eller är det som med rösten, det låter inte alls likadant på band som i vårt huvud. Kanske ser vi inte oss själva utan snarare får en känsla av oss själva.

De med ätstörningar har ofta en felaktig uppfattning av sin kroppsstorlek. Den upplevs av de flesta som större än vad den egentligen är. Men vad är verkligheten? Min eller din? Ska vi mäta kroppens storlek eller helt enkelt låta var och en ha sin egen uppfattning av verkligheten? Det är inte en enkel fråga.

Mitt främsta argument mot att inte acceptera i tysthet när någon känner sig tjock trots att man är underviktig är att personen i fråga far ju illa. Jag respekterar känslan som var och en har men har svårt att se på när någon svälter sig till döds. Särskilt när man inte själv ser allvaret i den överskattning man gör.

Hur ser du på dig själv? Ju snällare du är desto bättre mår du. Hur man än vänder och vrider är rumpan bak så ät lite lagom, träna lite lagom, umgås med vänner och hacka inte på dig själv.