Jag hatar ortorexin och vad den gör med människor. Den bryter ner kroppen, den gör människan förtvivlad och ångestfylld och den gör en korkad rent ut sagt. Man tränar och äter på ett sätt som gör att man inte kan tänka logiskt eller agera för sitt eget bästa. Det värsta är att man tror att man har koll och man hävdar att man kan det där med mat och träning.
Man är som ett fyllo som känner sig smart när man inte är det. Andra ser det men egen insikt finns inte.
I takt med att det ortorektiska samhället blir allt värre, desto senare tar man hjälp och vi på Ylab kan bara se på när människor riskerar sina liv och mycket lång rehabilitering. Desperata anhöriga ringer för att de inte längre når fram till sina drabbade bar eller sambos. Man ser den man älskar tyna bort och kan ingenting göra.
Den här veckan har vi haft flera som kommer för sent. Det är akuten som gäller och det som väntar är sond och dropp, en behandling som räddar liv som nästan alltid ger traumatiska upplevelser. Man försöker fly vilket inte går. En kan inte längre gå, en annan får hjärtsvikt och en tredje slåss. Hur kunde vi låta hälsohetsen gå så här långt?
Tack och lov kommer de flesta tidigare än vad den här veckan visat och då kan vi hjälpa till. Ända fram tills att hjärnan blockerar all inkommande information.
Jag kommer aldrig att vika för ortorexins idiotiska påståenden om vetemjöl, proteiner, snabba kolhydrater, sittande, transfetter, träna tills du stupar – fantasier. Det gör människor sjuka. Människor som förtjänar ett bra och värdigt liv utan att springa tills de spyr eller äter broccoli i kilolass.
Yvonne Lin 