Jag kom att tänka på ett inslag i SVT för några år sedan. En stolt man i TV-soffan lät meddela att han avsåg att cykla tre veckor i sträck, utan att äta. Programledaren gav kommentaren ”imponerande”. En annan tveksam nyhet var när man propagerade för västar med tyngd för allmänheten i en nyhetssändning. En tredje variant på sociala medier var en kille som skulle cykla fram och tillbaka mellan två städer en dag. En fjärde var en gravid kvinna som sprang halvmaran i slutet av åttonde månaden.
En gång i tiden försökte man flyga med stora rockar från Eiffeltornet. Det var dumt och gubben landade pladask på marken och dog. Idag vet vi bättre för vi har lärt oss ett och annat om aerodynamik och Newtons lagar. Frågan är när vi lär oss mer om hälsa och prestation och människans fysiska och psykiska begränsningar. SUCK.

Alla dessa kommentarer om hur duktiga folk är som tränar och äter på ett visst sätt. Varför skulle någon vara duktig för att den svälter?
Tycker själv även det är svårt hur en ska möta dessa kommentarer? När jag själv ska träna är det ofta kollegor utbrister ”ojojoj, vad duktig du är, jag borde nog också.” Ingen borde om de inte vill och det ligger något märkligt i den där kommendaren om att vara duktig. Det är som att de ser träning som nödvändigt ont därför blir jag duktig men inte alls set det som onödigt ont utan kul.
GillaGilla