Det verkar som om oflexibla upplägg är på modet men man kan faktiskt undra om det inte är så att svårigheter att avvika från en plan är en social begränsning i livet?

Det kallas kontrollbehov när man planerar mat och träning in i minsta detalj, men få har ställt sig frågan varför man behöver planera ätandets tider, innehåll, storlek och tillvägagångssätt in i minsta detalj. Det signalerar ett tvångsmässigt beteende snarare än att ha kontroll, i alla fall när personen i fråga inte klarar av att bryta sina rigida upplägg.

Träning som utförs likt ritualer riskerar att misslyckas eftersom variation är ett nyckelord för att uppnå prestationsförbättring. Men i och för sig så verkar en betydande andel tränande inte bry sig om att träna för att utveckla en förmåga, det handlar snarare om att banta om målet är att bli så trött som möjligt.

Det väcker en hel del frågor när en person som inte klarar av att vila och avstå från träning en dag. Handlar det verkligen om att vara disciplinerad? Detsamma gäller när någon ståndaktigt avstår från skräpmat, är det verkligen en livsstil eller handlar det om att man inte förmår sig äta dessa livsmedel utan att få ångest?

Att kunna ha en flexibilitet i mat och träning är en ynnest.