I en värld fylld av ortorexia atletika drabbade tar de modiga hjälp för att bli befriade från det träsk som ger ångest, depression och tvångsmässiga beteenden. Det brukar skrivas om till att man är stressad, känner sig låg och har kontrollbehov men det är ett flyktbeteende. Det man menar är ju att ”det inte är så farligt” utan något som flera personer känner.

Med andra ord, man fortsätter sitt destruktiva beteende med att utesluta fler och fler livsmedel och träna hårdare, längre och oftare.

Samtidigt med detta blir omdömet sämre och sämre och man har till slut så dåligt omdöme att man inte förstår att muskler inte går att bygga utan energi. Tvärtom så tuggar man upp sin muskler när man tränar på tom tank.

Den som tar tag i sin situation och sätter igång att äta på egen hand hamnar inte alltför sällan i hetsätningsepisoder vilket är just det man fruktar mest. Så vad kan vi göra åt situationen? Ingenting innan man insett att man behöver professionell hjälp för att vända det negativa fysiologiska förlopp som föreligger.

Nej det fungerar inte att andas i fyrkant. Nej det fungerar inte genom terapi för självkänslan. Nej det fungerar inte att ”bara sluta träna” lika lite som ”att bara äta”.

Det kan låta hårt men bättre att vara ärlig än att säga det man vill höra, fortsätt träna som nu och ät likadant. Insikt är det första steget.