Motsatsen till en narcissist det vill säga en person som anser sig vara vacker och förmer än andra personer lär vara ortorektikern. Negativa omdömen om sig själv är mer en regel än ett undantag och fantasin flödar när det gäller att hitta anledningar till att kritisera sig själv.

Om det bara gällde kritik mot sitt eget handlande vore det kanske uthärdligt men dessvärre blir kritiken ofta rena rama personangrepp på sig själv. Man anammar det som brukar kallas etikettering vilket innebär att man tillskriver sig själv olika negativa egenskaper.

Om man exempelvis inte har ork för att springa är man lat. Om man inte kan motstå ett visst livsmedel är man odisciplinerad. Om man inte tränar sig utmattad har man inget pannben. Exemplen på etikettering är många.

Lägg till de all vardagskritik som man ger sig själv när man brutit mot sina ortorektiska regler som föregås av ”du borde inte” eller ”du har inte förtjänat det”. Den som åt den där kakan ska bestraffas med ångestladdade påståenden som ”nu blir du fet” eller nedvärderande beskrivningar som ”din karaktärslösa sk-t”.

Istället för att klaga och klanka på sig själv bör man ställa sig frågan:

Vem kom på den dumma idén att man måste lida för att få en belöning? Vem instiftade regeln att man bara får äta på vissa tider eller vissa livsmedel? Vem var den okunniga person som påstod att man bör träna till utmattning.

För min del undrar jag om det inte var samma personer som tror att deras frukost är av nationellt intresse. Deras ohälsosamma matvanor är lika ointressant som hur deras gluteraler ser ut. Get a life!