Satt och funderade över varför vi i allmänhet är så rädda för förändringar. Det borde ju faktiskt vara något positivt med att uppleva nya saker och tillstånd. Kanske är det för att förändringar är mer påtagligt än status quo eller är det för att förändringar som ska göras innebär en viss grad av ovisshet?

Förändringen när vi kliver ner i ett bad är påtaglig men för det mesta sker det utan ovisshet. Man vet om det kommer att vara varmt eller kallt, mer eller mindre i alla fall. Värre är det om förändringen består i nya ägare i företaget där jag jobbar när ovisshet snarare är en regel än ett undantag. Kommer jag få sparken eller vara kvar?

Fundera över om resten av ditt liv skulle vara exakt som nu, samma jobb, samma status, samma bostad, samma vänner, samma plats……hur roligt skulle det kunna vara? Å andra sidan vore ett liv vars dagar vore helt oförutsägbara inte så kul heller.

Så landar jag som vanligt i vad som är bäst för vår hälsa och vårt välmående vilket är lagom. Ytterligheter brukar inte vara hälsosamma om de är permanenta såsom exempelvis extrem rigiditet där jag till exempel aldrig kan resa på grund av osäkerhet. Eller det motsatta, ett liv med risktagande som ökar oddsen för att jag går under. Jag tänker på de risksporter som jag själv utövat under åren där säkerhetsträning alltid varit ett måste. Att flyga skärm, dyka eller klättra i berg på ett våghalsigt sätt kan straffa sig.

De här exemplen är kanske aktiviteter som man kan undvara i livet men vad med om jag har rigida vardagsaktiviteter såsom att jag bara kan äta viss mat på vissa tider. Det är ju ett riktigt handikapp som gör att man inte kan njuta av så mycket som vårt globala samhälle har att erbjuda. Eller om man tycker spel är så roligt att man spelar dygnet om och förlorar både familj, hus och hem. Eller om man är så rädd för socker att man aldrig kan äta en glass? Trist.

Bara lite tankar en dag som denna. Lite av mycket är mitt råd.