Jag läser en bok som handlar om acceptans och självkänsla. Boken innehåller en mängd fakta, forskningsrön och validerade frågeformulär gällande kroppsuppfattning, självbild, sinnesläge, depression med mera. Boken är en självhjälpsbok där målet är att kunna göra det man vill samtidigt som man accepterar sin kropp som den är. Författarna är välutbildade och har arbetat med personer med ätstörningar.

KUNNIGA FÖRFATTARE

Trots den höga faktanivån ger boken mig betänkligheter. De dryga 300 sidorna handlar i mycket stor utsträckning att värdera sin kroppsuppfattning. Det är till synes en uppräkning av nära på alla de negativa känslor och beteenden som förekommer inom ramen för ätstörningar. Det mesta är korrekt och formellt uttryckt och det märks att författarna har stor erfarenhet. Erfarenhet av det sjukliga och ohälsosamma vill säga. Som frisk är boken extremt tungläst men märk väl,  boken riktar sig inte till friska personer utan till de med ätstörningar.

FOKUS PÅ NEGATIVA KÄNSLOR OCH BETEENDEN

Vad ligger mina betänkligheter i kan man kanske undra? Det grundar sig i det faktum att man talar så mycket om det negativa och mer eller mindre förankrar negativa symtom. Risken är att man bekräftar sjukdomen så till den grad att hoppet om tillfrisknande tynar bort i alla frågor om sjuka tankar som ska besvaras.

POSITIVA AFFIRMATIONEN BEHÖVS

Var finns beskrivningen av det friska livet? Är det inte dit man vill nå? Författarnas uppmaning att ”upptäcka sin kropp här och nu” känns yogiskt och märklig för min personliga smak. De med ätstörningar är ofta tvångsmässigt fixerade vid sin kropp och att djupdyka än mer i sina negativa känslor innan något slags uppvaknande ska ske känns riskabelt.

I mitt personliga tycke är det för mycket fokus på det negativa och för lite på det positiva. I övrigt en faktamässigt bra bok.