Det är ofta riktigt spännande att vara först ut med saker och ting. Jag har introducerat en rad olika aktiviteter och affärskoncept under de år som gått och för det mesta har det varit fantastiskt uppskattat.
KRITIK ÄR BRA MEN JANTE ÄR TRIST
Men ett undantag är ortorexi som är lite tudelat. Oerhört uppskattat och välkomnande av drabbade och deras anhöriga men inte en lika varm hand från en del andra. Främst handlar ovälkomnandet om att man trampat på någon forskares inpinkade revir. Andra gånger har det varit berättigad kritik.
ORTOREXI FINNS INTE – eller bara på vårt sätt
Under de första 7-8 åren var den vanligaste kommentaren ”ortorexi finns inte”. Följande 5-6 år var orden ”ortorexi finns men inte på ditt sätt”. Såväl kunskapscentrum för ätstörningar som Göteborgs universitet uttalade sig om ”sanningar” om ortorexi (mycket märkligt att forskare ens använder de orden för övrigt). Ortorexi handlar enbart om fixering vid nyttiga livsmedel och inte om vikt, kropp och självbild menade man. Allt i linje med Bratmans tolkning.
”Det kommer aldrig att forskas på träning”
Kort sagt menade man att ortorexi aldrig innefattar träning och att det aldrig någonsin skulle forskas på träning lät en företrädare för ätstörningar skriva officiellt. Från västkusten menade man att svensk media hade feltolkat och att jag med medarbetare enbart var företagare ute efter vinst.
ORTOREXIA ATLETIKA FINNS
Nåja, vår verklighet (vi som arbetar kliniskt) var att rigid och rigorös träning oftast fanns med i bilden så istället för att hålla på och tjafsa valde vi namnet ortorexia atletika. Vi får hoppas att vi nu kan få arbeta i fred.
Idag har jag just sorterat bland de vetenskapliga studier som berör såväl ortorexi med träning som andra former av självsvält och tvångsmässig träning. Det blev fem pärmar.
Det kan fresta på när framtiden helt plötsligt är nutid och saker inte blev som man trodde.
Yvonne Lin 
Jag som (före detta) drabbad har funderat på vilken del av störningen i ”ortorexin” som väger tyngst. Alla gånger är det träningen. Matförbuden tillkom efter att träningen blev viktigare än att leva.
De som påstår att träningsbiten inte är central. Skulle kunna få prova att leva med maniskt träningstvång. Känna hur det är att stå i hallen fullt påklädd för cykeltur och känna att man egentligen inte VILL eller för den delen orkar. Men gör det ändå. För att ”tvånget” är för starkt att stå emot. Eller när väckarklockan ringer 04:12 för att man ska hinna till skidspåret och köra 2 timmar innan jobbet. När man inte ens hinner känna efter om vill eller orkar. Det är INTE friskt.
Tack och lov. Att man kan komma ur skiten. Med kunskap. Och hjälp från YLAB. Går det att få tillbaka glädjen och viljan. Att träna och leva. När man kan se på mat som nåt annan än fienden. När man inte förundras över hur programledare i TV kan stå och provsmaka allt som lagas. Utan att få dödsångest. För så tänkte jag förut. ”Hur KAN dom??”
GillaGilla